Hur man förstör skidor i Italien

Igår var en av de häftigaste dagarna på hela resan.

Tidigt på morgonen laddade vi bilen med skidor och hudar och lämnade Verbie. Ner för sepentinvägen, vidare genom St Bernards-tunneln och in i Italien. Nico körde rally, jag mådde illa och Andrew spelade reggae på högsta volym.

Vi parkerade bilen i Crévacol, en liten ort med totalt ett hus och en två-stolslift, satte på oss skidorna och åkte upp så långt man kunde komma. Det var strålande sol men det blåste minst 15 m/s, vilket gjorde det lite knepigt att skinna upp. Jag var så glad att vara uppe på toppen, utsikten var magnifique, och mitt i detta halelujah moment ringde Ellen! Liten vattenpaus, plockade ihop hudarna och sen bar det av neråt på andra sidan på mina Völkl Mantra. På vissa ställen hade snön blåst bort så att det var lite skorpigt, men annars var det härlig mjuk snö. Orörd.

Längre ner kom vi in bland träden och försökte hitta en trevlig väg ner i dalen. Det var som att komma ner mitt i ingenstans, i en enslig liten dal i italien, med ett ynka litet sjul som man undrar hur sjutton det kom dit. Vi följde i alla fall St Bernardstunneln, åkte på taket till tunneln, åkte ner, åkte störtlopp bredvid vägen i samma fart som bilarna. Sjuk känsla.

Efter att ha åkt så i en kvart vek vi av från vägen och åkte ner i skogen igen. Helt plötsligt kom vi till en liten pytte italiensk by, St Rémy. Vi åkte skidor in mellan husen och alla byns hundar började skälla på oss. Andrew trodde att det var mer snö än det faktiskt var, och förstörde sina (aka affärens) skidor rätt rejält. En grusad väg är ingen hit. Stålkanterna såg ut som ett rivjärn.

Taxin kom efter bara 15 min och tog oss tillbaka till Crévacol. Rätt döda tog vi bilen och rullade ner till en annan italiensk by och åt så att maten sprutade genom öronen. Jag trodde att jag hade tagit den minsta menyn, men lasagnen var tydligen bara förrätt. Nico och Andrew hade dubbelt så många rätter som jag.

Hilarious avslut på en underbar dag.

 Ps. Tack No Bounds som servade våra förstörda skidor som vi inte våga ta med till vår egna affär och visa chefen...

/Andrea