GENOM ELD

Jag börjar tro att jag börjar tro att vi kan gå

Genom eld
Bara för kväll
Håll den tänd
Vi kan gå
Igenom eld
Artificiellt
Håll den tänd
Låt oss gå igenom eld

Jag, Ellen, tycker inte om Herr Linnros för fem öre. Men jag tar en för laget. Bara för kvällen. För denna kvällen:


"Det är ändå ganska sjukt att människor dricker något som gör en cp.... Och de gillar det"
- Hanna Öhlund

Ses i dimman, på andra sidan.


FRED UT 

Inte på casbah

När bakfyllan hinner ikapp och reality checks in. Då är man ganska trött och åker till Lausanne med tjejligan. Att tillfredsställa shoppingbegäret och mätta våra thaisuktande magar gjorde oss gott. Tydligen finns det ju en värld utanför Verbier. Kan vara bra att veta när nätterna är alldeles för korta och dagarna alldeles för långa och onaturliga saker ter sig naturliga.

Men vad vet jag. Vi kan ju helt enkelt bara ha för jävla skoj också.

Hur man förstör skidor i Italien

Igår var en av de häftigaste dagarna på hela resan.

Tidigt på morgonen laddade vi bilen med skidor och hudar och lämnade Verbie. Ner för sepentinvägen, vidare genom St Bernards-tunneln och in i Italien. Nico körde rally, jag mådde illa och Andrew spelade reggae på högsta volym.

Vi parkerade bilen i Crévacol, en liten ort med totalt ett hus och en två-stolslift, satte på oss skidorna och åkte upp så långt man kunde komma. Det var strålande sol men det blåste minst 15 m/s, vilket gjorde det lite knepigt att skinna upp. Jag var så glad att vara uppe på toppen, utsikten var magnifique, och mitt i detta halelujah moment ringde Ellen! Liten vattenpaus, plockade ihop hudarna och sen bar det av neråt på andra sidan på mina Völkl Mantra. På vissa ställen hade snön blåst bort så att det var lite skorpigt, men annars var det härlig mjuk snö. Orörd.

Längre ner kom vi in bland träden och försökte hitta en trevlig väg ner i dalen. Det var som att komma ner mitt i ingenstans, i en enslig liten dal i italien, med ett ynka litet sjul som man undrar hur sjutton det kom dit. Vi följde i alla fall St Bernardstunneln, åkte på taket till tunneln, åkte ner, åkte störtlopp bredvid vägen i samma fart som bilarna. Sjuk känsla.

Efter att ha åkt så i en kvart vek vi av från vägen och åkte ner i skogen igen. Helt plötsligt kom vi till en liten pytte italiensk by, St Rémy. Vi åkte skidor in mellan husen och alla byns hundar började skälla på oss. Andrew trodde att det var mer snö än det faktiskt var, och förstörde sina (aka affärens) skidor rätt rejält. En grusad väg är ingen hit. Stålkanterna såg ut som ett rivjärn.

Taxin kom efter bara 15 min och tog oss tillbaka till Crévacol. Rätt döda tog vi bilen och rullade ner till en annan italiensk by och åt så att maten sprutade genom öronen. Jag trodde att jag hade tagit den minsta menyn, men lasagnen var tydligen bara förrätt. Nico och Andrew hade dubbelt så många rätter som jag.

Hilarious avslut på en underbar dag.

 Ps. Tack No Bounds som servade våra förstörda skidor som vi inte våga ta med till vår egna affär och visa chefen...

/Andrea

I LOVERBIER på en balkong en tidig morgon

Redan februari. Vart tog dagarna i januari vägen?? Ber så hemskt mycket om ursäkt för den otroligt dåliga uppdateringen till den stora massan av trogna läsare. Förlåt.

Det sorgliga är att jag vet verkligen inte med vad jag skall uppdatera er. Att Casbah är som vanligt? Att senaste Vamp D's var fett läskigt? Eller att vissa av Verbiers invånare verkar vara i Hanky Moody?

Jo! Fett tips till alla som inte vill dö är att dra upp till La Chaux och öva med lavinsändare. Det finns ett område bara till för det bakom uteserveringen vid Jumbon för er som inte visste det. Där ligger 16 sändare nedgrävda som aktiveras när du väljer övning, single victim eller multiple victims lixx. När du sedan probear på rätt ställe börjar en lampa blinka och göra ljud. Victory ey. Häromdagen var vi uppe och sprang omkring, måste sett ut som ett gäng från de synskadades riksförbund på charter i alperna. Otroligt kul är det iaf och otroligt viktigt. Hittade väl åtminstone hälften innan det var försent. Sen tog grabbarna, jag och Hanna våra kaffetermosar och satte oss och fikade i solen.

Kul för er att veta tänkte jag.

Så här ser jag ut nu iaf. Innan/efter/med/utan stygn. Frankenstein kinda shit. Det verkar ju inte vara några problem iaf. Har möjligtvis överansträngt mig lite det senaste, men sjukgymnasten sa ju att det är bra att öva upp rörligheten ändå.

FRED UT

Vad som händer på 71:an stannar på 71:an

Min farfar är mytoman, jag kommer tydligen inte alls pipa i security check. Trist. Men på plats är de, metallplattan och spikarna som håller mig samman. Jag har gått från rucksack till mitella deluxe till en rem för att hålla upp min arm och nu är det snart över. Äntligen kan jag snart börja jobba på världens bästa jobb med världens bästa kollegor. Så här brukar det gå till en kväll på 71:an:

Man öppnar och lyssnar på Vanessa Paradis för Viv tycker att hon är bra, även om han säger att han bara tycker om just den där låten på den där plattan. Han sjunger med i varenda jävla en. Man tar en kaffe och en luring när klockan står på fem i öppning. När vi låser upp kommer Brorsorna Verbier in med deras favvobartender och dricker två Johannis och en Pinot. Jag löser tilltugget och man hänger, snackar om livet och sånt najs. De är himla sköna de där grabbarna asså. Har varit här sedan byn föddes typ. Det kanske trillar in lite annat löst folk under tiden så tjötar man lite med dem, väder och sånt. De frågar var fan jag kommer ifrån och jag säger att jag är svenska, kvinnorna säger "jasså" och männen ler och säger "aah". Tydligen är det både bra och dåligt att vara svenska, vi ska enligt schweiziska män vara lätta om foten men svåra att handskas med. Tro det eller ej. Iaf.

När klockan slår paus drar jag hem och käkar med frugorna och sen har jag en timma själv på jobbet när #2 går hem. Brukar ägna den åt att kladda på papper och gå på toa typ femtio gånger för under den tiden är alla och äter middag, har inte tid att låta mig blanda mojitos till dem. Framåt kvällen droppar stammisarna in, Meme ska ha öl med picon och lite citron i, Martin tar den plain och Olivier dricker brun rom med iste. De bjuder på en drink och man chillar runt. Förhoppningsvis slipper man servera en jäger till kaffet och om man gör det är man himla glad att man har överlevt. Iaf. Löser en runda med shots. Byter musik till Moby och grabbarna diskuterar min rumpa. Orkar inte lägga mig i, de mesta de säger är ju sant. Sen klappar de på min kind och fortsätter diskutera att jag är ju faktiskt himla len. Då brukar jag säga åt dem att jaja pojkar, sansa er. Vi trakasserar varandra sexuellt på ett bra vis. Av ren platonisk kärlek. Framåt 2 påbörjar vi stängning och så fort vi spelat Frank Sinatras New York (ren rip off av Farm btw) och sista kunden gått brinner det i knutarna. Då är vi effektiva. Städar fort som attan och drar, de gamla kanske går till Farm och jag kanske följer med. Eller så vandrar man hemåt i natten, bland berg färgade blå av månskenet. I Verbier.

Och jag älskar varenda minut av det.

Ellen Clavicula

Det har varit en alldeles för händelserik vecka. Jag sitter här och skriver ett inlägg med en hand och fem fingrar. För fingrarna har jag kvar men jag har blivit med tre nyckelben, eller det beror väl lite på hur man ser det. Ett och ett halvt och ett halvt blir ju fortfarande två, oavsett har jag lyckats knäcka, bryta eller kasserat mitt vänstra i två delar. Två delar som imorgon skall sammanfogas med ett stift under operation av en schweizisk brud. Hur denna fraktur orsakades är och skall förbli höljt i dunkel. Låt oss säga så här att på snabba skidor missbedömde jag hoppets natur, ankom med fel vinkel och gav efter för fallet. Därefter landade jag på det nu trasiga nyckelbenet och låg så vid foten av framsidan av Mont Gelé och inväntade hjälp. En kvinna på snowblades kom till slut till undsättning, himla surt tycker jag att jag inte längre kan avsky människor på förlängda sulor. Åka sån där fräck pulka fick jag också, en minst sagt psykadelisk upplevelse med stjärnor framför ögonen och moln i olika former. Inte förrän tut-tut-bilen kom och hämtade mig och sjuksköterskorna försökte få av mig mina kläder började jag skrika som det barn jag är. Sportbh:n åkte inte av förrän två dagar senare. I mitt kleinblå tortyrredskap till åtta/rucksack/whatnot lever jag och andas. Måttligt drogad och med skavsår under armarna skriver jag så detta. Imorgon äntligen får jag sova som Törnrosa och sedan vakna upp med det som kommer lista mig som terrorist, skicka mig straight to Guantanamo, ett stift som kommer pipa i security check på alla flygplatser för resten av mitt liv. Pip som kommer påminna mig om fredagen den 7 januari 2011 i Verbier, dagen jag fuckade upp big time.

FRED&KÄRLEK

Rena rama Rolf @Burran 5

Nyår. Dagen efter nyår. Dagarna efter det. Fyllda av träningsvärk, panikattacker och våta nätter. Jaccuzzeybad and what not asså. What goes around comes around har man hört och det verkar stämma. Vi har ingen mat hemma, men vi tager vad vi haver och käkar korv och pulvermos med ketchup till frukost. Med händerna. Har inget vettigt att skriva för vi har alla tappat vettet. Men där har ni, en uppdatering.

Fred ut