Vad som händer på 71:an stannar på 71:an

Min farfar är mytoman, jag kommer tydligen inte alls pipa i security check. Trist. Men på plats är de, metallplattan och spikarna som håller mig samman. Jag har gått från rucksack till mitella deluxe till en rem för att hålla upp min arm och nu är det snart över. Äntligen kan jag snart börja jobba på världens bästa jobb med världens bästa kollegor. Så här brukar det gå till en kväll på 71:an:

Man öppnar och lyssnar på Vanessa Paradis för Viv tycker att hon är bra, även om han säger att han bara tycker om just den där låten på den där plattan. Han sjunger med i varenda jävla en. Man tar en kaffe och en luring när klockan står på fem i öppning. När vi låser upp kommer Brorsorna Verbier in med deras favvobartender och dricker två Johannis och en Pinot. Jag löser tilltugget och man hänger, snackar om livet och sånt najs. De är himla sköna de där grabbarna asså. Har varit här sedan byn föddes typ. Det kanske trillar in lite annat löst folk under tiden så tjötar man lite med dem, väder och sånt. De frågar var fan jag kommer ifrån och jag säger att jag är svenska, kvinnorna säger "jasså" och männen ler och säger "aah". Tydligen är det både bra och dåligt att vara svenska, vi ska enligt schweiziska män vara lätta om foten men svåra att handskas med. Tro det eller ej. Iaf.

När klockan slår paus drar jag hem och käkar med frugorna och sen har jag en timma själv på jobbet när #2 går hem. Brukar ägna den åt att kladda på papper och gå på toa typ femtio gånger för under den tiden är alla och äter middag, har inte tid att låta mig blanda mojitos till dem. Framåt kvällen droppar stammisarna in, Meme ska ha öl med picon och lite citron i, Martin tar den plain och Olivier dricker brun rom med iste. De bjuder på en drink och man chillar runt. Förhoppningsvis slipper man servera en jäger till kaffet och om man gör det är man himla glad att man har överlevt. Iaf. Löser en runda med shots. Byter musik till Moby och grabbarna diskuterar min rumpa. Orkar inte lägga mig i, de mesta de säger är ju sant. Sen klappar de på min kind och fortsätter diskutera att jag är ju faktiskt himla len. Då brukar jag säga åt dem att jaja pojkar, sansa er. Vi trakasserar varandra sexuellt på ett bra vis. Av ren platonisk kärlek. Framåt 2 påbörjar vi stängning och så fort vi spelat Frank Sinatras New York (ren rip off av Farm btw) och sista kunden gått brinner det i knutarna. Då är vi effektiva. Städar fort som attan och drar, de gamla kanske går till Farm och jag kanske följer med. Eller så vandrar man hemåt i natten, bland berg färgade blå av månskenet. I Verbier.

Och jag älskar varenda minut av det.