En vecka. Tydligen innehåller en vecka i Verbier samma dumheter som minst en månad i Sverige. Samma mängd alkohol, dvs. alldeles för mycket. Samma mängd borttappade saker och pengar brända. Vi har hunnit vara kriminella, identitetslösa, dräggiga och skaffat oss blåtiror. På en vecka har tre flickor från det avlånga landet falukorv hunnit bonda nakna, fulla och sårbara i en dusch, träffat män som inte har mer att erbjuda än åtta gratis shots och möjligtvis ett konstigt namn att skratta åt. Jag blandar mojitos och får feta drinkmuskler på kvällarna, Andy dansar tango med en hatt på huvudet och p r o m e n e r a r till jobbet medan Hanna... Eh, jag vet inte riktigt vad hon gör men jag tror att hon löser de viktigaste kontakterna i Verpan. Det självklara har utelämnats, vi åker skidor. Snön faller hårt. Livet är underbart även om minnesluckor från det ljuva livet har förekommit. Verbier är stället att vara på, the shit, skiten. Att vara här är en dröm, en snöig dröm som inte kan beskrivas med ord. Vi längtar inte hem och kommer antagligen inte göra det förrän kl. 15.00 den 24 december 2010, men när Kan du vissla Johanna börjar hemma har det gått över. Fett ovärd julfilm anywho (misspelling intended). Just nu njuter vi av det faktum att vi har en baxad julgran på balkongen, den åtta meter breda balkongen jaadå, och att vodkan kostar mindre än 70 spänn. Läs och våndas mina vänner.
SVERIGE SUGER.
x ellen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar