Ett beslut. Ett alarm. En kvinna. Tjugo män. Som djur trängde sig de muskulösa männen med lagg lika breda som avenyn mot kabinen, utan en chans kastades jag bakåt till den andra delen av alla oss morgonpigga jävlar som drömt om puder hela natten, vaknat med morgonbånge och kallduschat för att få ner den. Med hat och bitterhet i blicken såg jag så första kabinen påbörja sin resa mot toppen, mot Mont Fort, för första gången denna säsongen. Därefter kommer kabin nr 2 ner för att ta mig exakt dit jag vill och hatet byts mot kärlek och bitterheten mot glitter i mina ögon. Solen reser sig över Bec des Rosses och det orörda snötäcket talar till mig, ljuva ord. Så skjuter den första färgglada jäveln från första kabinlasten genom mitt synfält som en babian på tjack, samtidigt som vi når stationen. Jag står som vanligt närmast dörren och möts av den panoramavy som fyller mig med så mycket kärlek. Det är en strålande morgon och himlen glittrar. Smidig som få kastar jag mig ner för trapporna för att hinna före resten av patrasket till den där framsidan som alla dagar förutom en på säsongen är förstörd av ihärdig blåst och isiga pucklar. En liten transportsträcka fram till kanten och ett asgarv och jag är på väg ned. I puder till knäna, de tjugo första kunde inte förstöra en bråkdel, och ett evigt leende på mina läppar känner jag fartvinden mot mitt ansikte och inte ens kylan kan störa mig. Denna njutning, på gränsen till att explosion, orgasm.
Att historien avslutas med att flickan fastnar med högra skidan i en snöhög och gör en 180 och landar på huvudet är en parentes, och inte förrän det bubblande skrattet har ekat över alperna och den lilla glädjetåren fallit och frusit till is i hennes goggles känner hon av smärtan. En smärta som snabbt förvandlas till
FY FAN NI MISSADE FÖRSTA OCH ENDA VÄRDA ÅKET PÅ FRAMSIDAN MEN JAG VAR DÄR.
xxx ellen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar